Pokhara-Kathmandu

Efter några dagars lyxliv i Pokhara med alldeles för mycket mat, varma duschar och en skön säng styrdes kosan igår tillbaka till Kathmandu.

Det var rätt nervöst att behöva ta bussen själv till Kathmandu. Här finns inga tidtabeller eller skyltar så du får helt enkelt gå omkring och ropa din destination och hoppas på att någon visar dig rätt buss. Jag hittade en sk. Micro bus som har plats för ca 15 platser (enligt lag), tror vi var säkert 20 pers inklämda. Jag hade tur och fick ett eget säte vid fönstret så resan var ändå relativt bekväm för mig. Slutar aldrig förvånas över öppenheten och vänligheten här. Tror hälften av alla som satt i bussen frågade mig var jag var ifrån, vad jag gjorde här, om jag trivdes osv osv.

Då den enda intruktionen jag fått av vår guide från vandringen var att hoppa av på sista stationen var jag även lite smått nervös när det gällde att ta sig vidare därifrån till där i Kathmandu jag skulle. Även detta gick förvånansvärt smidigt, fick hjälp av en liten grabb på kanske 14 att hitta rätt buss.

Fruktansvärt stolt och helt utmattad blev det en väldigt tidig kväll igår. Idag var planen att vara på en skola men som alltid ändras planerna så ska snart bege mig till ett dagis.

Nedan följer några bilder från Pokhara.

Annonser

Annapurna base camp

Med några dagars distans till mina 12 dagar (?) till fots i en skön säng på ett hotell m\ned det bästa kaffet jag druckit i Nepal är det dags för en liten reflektion.

Nu när jag ligger i en skön säng utan tre lager kläder och har tillgång till en varm dusch och torra kläder tycker jag att vägen till och från ABC var helt underbart. Så vackra miljöer, så många härliga människor och en redig utmaning.

Andra dagen blev jag rejält förkyld och hade feber i tre dagar. Att vandra 5-6 timmar fullproppad med alvedon och ipren är kanske inte det smartaste jag gjort och det var verkligen inte en njutning. Trots en vilodag där vi lyckades ragga upp antibiotika (som passerat bäst före datum) var dag 6 i särklass den tuffaste för mig. För det första bestod den av ca 1000 meters stigning bestående av trappsteg vilket inte är favoriten från början. Att sen klättra alla dessa höjdmeter med halva lungorna fyllda av slem och en bronkit var bland det mest plågsamma ( och kanske korkade) jag gjort. Vid det här laget tvivlade jag starkt på att jag skulle nå base camp.

När vi efter ungefär lika många sammanbrott som höjdmeter till slut nådde byn Himalaya där vi skulle sova var jag så redo att ge upp. Men, ibland händer underverk. Dagen efter var mina krafter nästan återställda. Kanske var det ryktet om snö en timme bort som lockade fram dolda förmågor eller faktumet att vi det här laget var en dagsvandring från vårt mål.

Att komma ovanför trädgränsen var magiskt. Att det var dimma och blåst spelade ingen roll. Vid lunchtid nådde vi MBC. Planen var att fortsätta upp till ABC efter lunch men då det var fullbelagt blev det istället en eftermiddag i sovsäcken i matsalen vid MBC.

Morgonen efter började vi klockan 05:00 stigningen upp till ABC i ljuset av våra pannlampor. Det var förjävla kallt men också så sjukt vackert. Efter lite drygt en timme gick solen upp och vi vandrade de sista kilometrarna omgivna av 7000 meters toppar i soluppgången – mäktigt!

Efter frukost vid ABC började vi det som skulle bli en nästan 13 h lång dag tillbaka till Chhomrong. Jag tror att den här dagen var den första där jag faktiskt var frisk. Förutom att det kändes som att mina fötter skulle trilla av sista två timmarna var jag i toppform!

Sista dagen tog vi oss till Tolka med ett litet stopp i Jhinu för ett bad i varma källor, var himmelriket. I Tolka blev vi bjudna på ”local wine” av vår guide som jag tror (hoppas) vid det här laget åtminstone var lite imponerade av oss. Jag har absolut ingen aning vad denna brygd innehöll eller procenthalten men sov väldigt gott den natten. Morgonen efter åkte vi jeep tillbaka till Pokhara. Vi hade överlevt.

Summa summarum:

  • Är fruktansvärt stolt över mig själv att jag trots förkylning och alldeles för många trappsteg tog mig upp.
  • Trappsteg är ett rent helvete men ca dag 8 kom jag fram till att taktiken kolla ner i baken och upprepa ”höger-vänster-höger-vänster” och försöka glömma mjölksyran som pumpar funkar rätt bra.
  • Vår guide gick från att vara sjukt skum och inte säga ett ord till att bli skönaste snubben jag träffat på länge. Fortfarande skum dock och inte särskilt motiverande då han oftast skrattade åt oss. Men, han visste vad han höll på med, puschade oss aldrig och drog aldrig upp tempot vilket var skönt!

Annapurna base camp dag 2

F

yfan för trappor alltså. Trodde jag hade sett det värsta när vi gick från Phaplu till Taksindu, det var en barnlek in jänförelse med dagens klättring. Vi startade klockan 8 på 1500 möh och ankom typ kl. 15 till Ghorepani (2800 möh). Jag överdriver inte när jag säger att benen nästan skakade sista timmen.

Även om trappstegen (någon sa att det var ca 3500 på förmiddagen) inte var njutningsbara var omgivningen väldigt fin. Speciellt efter lunch då vi gick genom en Rhododendronskog. Efter att ha laddat upp med Dal Bhat till lunch kunde vi dessutom hålla ett så pass högt tempo att vi passerade flertalet vandrare, kändes lite bra i egot.

Vädret idag har varit mulet men helt är jag ganska glad för det med tanke på klättringen. Hoppas på klart väder imorgon så man kan få se några berg.

Dagens hiss och diss:

Hiss:

Mina vandringstavar jag köpte i sista minuten i Pokhara. Då jag är betydligt starkare i min överkropp än underkropp var det underbart att kunna mer eller mindre dra sig upp med armarna när benen svek.

Diss

Möjligtvis trappstegen, eller att snickers är så satans dyrt här uppe (inte så konstigt kanske då allt måste bäras upp).

It starts and ends with Chhirring

Mina nunneveckor är slut och färden tillbaka till Kathmandu har börjat. Hittills har jag tagit mig ca 2 mil på ett dygn. Hela resan kan användas som en definition på hur vistelsen i Nepal oftast är: Har ingen koll på något, ingen kan ge en svar, frågar jag tre personer får jag tre olika svar så väntar helt enkelt tills någon säger vart jag ska gå.

Planen igår var att gå till Phaplu (5-6 h), sova där och sedan ta en jeep på morgonen till Kathmandu tillsammans med Lama och hans medhjälpare Chirring (som också var den munken som plockade upp oss i Phaplu på vägen till Taksindu. Pga. Logistiska skäl ombads jag dock vänta i Taksindu och ta en jeep därifrån tillsammans med resten av mitt resesällskap, en jeep som skulle fara efter lunch men som kom kring 18 istället. Igår var alltså en dag bestående av väntan från morgon till kväll, fruktansvärt bra tålamodsträning. Kan även tillägga att jag inte hade någon aning om huruvida det faktiskt fanns en jeep till Kathmandu dagen därpå eller vart jag skulle spendera natten, i det stora hela kan vi säga att jag inte hade en aning om någonting.

Klockan är nu sex på morgonen. Vår jeep skulle egentligen åkt härifrån klockan fem men då chauffören inte dykt upp sitter vi fortfarande här. Igår var sista dagen på ljushögtiden Diwali så vi har en misstanke om att chauffören är bakfull. Enligt Lama är det en annan jeep på gång men jag har anammat Rajeshs motto ”No expectation, no frustration” och tar det som det kommer. Som tur är är man ju lite härdad av SJ när det kommer till saker som inte går i tid. Tar jag mig till Kathmandu idag är jag fullkomligt nöjd. Längtar lite efter lyxen att förstå vad som pågår runt omkring en och att ha en tidtabell men samtidigt är ju kaoset lite av charmen med den här delen av världen.

Ser fram emot en 12 h jeepresa tillsammans med lama som (trots sin position och visdom) har ungefär lika bra koll på läget som jag och Chirring som nog är den i vår trio som har störst chans att se till att vi når vårt mål innan mörkret faller.

En månad i Nepal

De sista två veckorna har gått så fruktansvärt fort att jag knappt hunnit reflektera över det. Den värsta kulturchocken har lagt sig och klosterlivet börjar bli vardag. Hemlängtan har också lagt sig. Nu vill jag ta vara på varje dag och njuta av att inte vara hemma i ett kallt och stressigt Sverige. Jag misstänker att veckorna kommer gå fortare fortare från och med nu.

Det är svårt att förklara hur allting är här för någon som inte har upplevt det. Livet här är så stillsamt och många skulle nog uppfatta det som tråkigt. Det är detaljerna som gör varje dag speciell och som får mig att inte bli less på denna till synes enformiga tillvaro. Jag tycker det är så kul att se hur minimunkarna (och gammelmunkarna) öppnar upp sig mer och mer, hur vi kan skämta med varandra och i vissa fall ha konversationer som sträcker sig längre än artighetsfraserna. Lite känns det som att ju mindre främmande livet här känns desto mer avlägset känns livet hemma. Att sitta och fundera på en eventuell flytt till Umeå efter jul medan jag sitter och äter mitt tredje mål Dal Bhat för dagen i skenet av min pannlampa då strömmen ungefär är lika stabil som jag på bomen morgonen efter en sen utekväll och försvinner minst två gånger per dag känns surrealistiskt.

Även om jag längtar hem med jämna mellanrum och jag och Siiri spenderar en ohälsosamt stor del av vår vakna tid med att disskutera vad vi ska göra och äta när vi kommer hem stressar det mig att veta att jag kommer återgå till en livsstill fylld av rutiner, stress och krav. Dvs. Raka motsatsen till Nepal. Frågan är om ordet stress över huvudtaget finns på Nepali med tanke på ”Nepali time” är ett legitimt uttryck och att tid i allmänt inte är något som det läggs större vikt vid. Ett roligt exempel var när jag försökte förklara busstidtabeller för en av munkarna. Bara det att det finns en tabell som berättar när bussen ska gå verkade svårt att ta in, att det dessutom är planerat när bussen passerar på minuten var nog lika främmande som ett UFO hade varit.

Hur mycket jag än gillar den här stillsamma lunken måste jag erkänna att många fler veckor med alldeles för mycket tid med endast mina egna tankar inte hade varit hållbart. Det gäller att ha utarbetade strategier för att hålla sig sysselsatt en så pass stor del av dagen att en inte närmar sig vansinne. Hade jag varit i slutet av mitt liv hade detta varit perfekta tillfället att överanalysera varenda aspekt av mitt liv och författa mina memoarer.

Detta långa inlägg skrivet en mörk kväll utan el i syfte att framförallt fördriva lite tid då 19 är lite för tidigt att somna, även i klostermått mätt, kan sammanfattas i tre punkter:

1. Buddhistiska kloster är bland det mest fridfulla på jorden.

2. Buddhistiska kloster kan och lätt driva en till vansinne pga. Alldeles för mycket tid att tänka.

3. En månad verkar vara gränsen för adaption till främmande kulturer.

Girls’ night!

Kontrasterna mellan livet här och livet hemma blir tydliga när konversationer likt dessa utspelar sig:

”Ska vi hälsa på tjejerna i Serlo och ha sleepover?”

”Ja, lätt! Hur långt är det?”

”Tar fyra timmar enligt munkarna så kanske 7 timmar för oss”

”Då kör vi på det!”

Aldrig i mitt 20 åriga liv hade jag hemma i Sverige ens övervägt att vandra 7 timmat enkel väg för att hälsa på kompisar och se på en film. Men, det här är Nepal och om det är något folk här är bra på så är det att gå. Eftersom att syftet med den här resan lite är att ta seden dit jag kommer kändes vår utflykt till Serlo som ett helt rimligt nöje.

Nöje är väl kanske en överdrift, i alla fall på vägen dit. Möjligtvis den första timmen som bestod av 600 höjdmeter nerförsbacke. Jag började under vägen allvarligt ifrågasätta mitt beslut att gå till Annapurna Base Camp vilket innebär att utsätta sig för detta lidandet varje dag i 10 dagar. Som tur är, jag vet inte om det berodde på dagsform eller justeringar av ryggan så var hemvägen som består av ännu mer klättring en njutbar upplevelse som gav mig lite av mitt stukade självförtroende tillbaka.

Mest förvånad är jag över hur glad jag var över att komma tillbaka till Taksindu. Både jag och Siiri höll med om att vi inte insett hur mycket vi uppskattar tillvaron här förens vi böt ut den mot något annat.

Dagens höjdpunkter var förutom själva vandringen ett dopp i en bäck på vägen.

Vecka 1 i kloster

Det tog oss ett bra tag att förstå de sociala koderna här. Vi gör det fortfarande inte men jag har i alla fall börjat vänja mig vid att jag inte får diska min egna disk och att minimunkarna en efter en frågar ”May I come in miss?” Innan de kommer in i klassrummet. Eller att de i slutet av varje klass i kör säger ”Thank you miss for teaching us”. Jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera i dessa situationer.

Dagarna här är ganska enformiga med otroligt mycket tid för eget filosoferande och reflekterande. En normal dag kan se ut så här:

05:30 Vaknar. Går eventuell på munkarnas morgonbön mellan 06:00-07:00. Ett rätt bra sätt att starta dagen på. Är det klart väder vaknar vi till att solen går upp över Himalayatopparna vilket är rätt mäktigt.

07:00 Frukost. Frukosten kan bestå av allt ifrån stekt potatis, ris, pasta eller nudlar till gröt eller omelett. Vi dricker även mellan 4-6 koppar te.

08:00 Skolan börjar. Munkarna går i skola mellan 08:00-16:30. Jag och Siiri har halva dagarna var. Har jag förmiddagen undervisar jag tre timmar fram till lunch och har sen ledigt.

11:00 Lunch. När vi kom hit hade vi bilden av att munkarna åt två gånger per dag och att detta skulle bli min chans att komma i form igen. Ack så fel jag hade. Oftast får vi Dalbaht (ris och linssoppa). En portion enligt munkstandard är två stora portioner enligt mig. Tallriksmodellen existerar inte här. Proportionerna är ca 85% ris, 5% potatis, 10% linssoppa.

12:00 Eftermiddagsklasserna börjar. När jag inte undervisar brukar jag ägna eftermiddagen åt att klättra upp för (i nepalesisk standard) kullen på 3000+ möh, läsa, planera lektioner eller skriva dagbok och fundera över livet. Livet här är alltså otroligt odramatiskt.

15:00 Tea time. Mer te och mer mat.

18:00 Middag. Oftast mer Dalbaht men ibland även olika soppor. All mat är vegetarisk. Detta brukar vara vår möjlighet att disskutera med de äldre munkarna om Buddhism men också andra ämnen.

19:00 Någon gång här lägger vi oss i sängen pga. Inget att göra och sängen är ett av få ställen där man inte fryser.

21:00 Här någon gång brukar vi somna.

Livet här ger mycket utrymme för att ha tråkigt men hittills trivs jag bra med den här livsstilen. Måste gå på toa dubbelt så många gånger som hemma pga. Dricker minst 10 koppar te + 5 koppar varmt vatten per dag. Munkarna är fruktansvärt omtänksamma och snälla. Vart du än går möts du av ett leende. De flesta pratar väldigt begränsad engelska men ett fåtal pratar relativt bra och med dessa går det att ha givande samtal. Ibland finns det varmt vatten, internet och elen funkar oftast. Saknar inte ens en vanlig toa längre. Sammanfattningsvis trivs jag väldigt bra här!